Bloggtema: Psykisk ohälsa

"Återigen har hon försökt be om hjälp i tid”

Annsofie Blixt är grundare av föreningen Tilia. Här berättar hon om bristerna hon uppfattar finns inom psykiatrin utifrån tjejen Denises egna upplevelser.

Så många gånger hon stirrat på en sköterska med livrädda tårfyllda ögon. Ångesten har kommit tillbaka och en panikattack är på väg. Återigen har hon försökt be om hjälp i tid – ta hand om mig nu, innan det spårar ur! Men det är ingen som tar hand om henne. Tiden finns inte och kaoset hinner bli ett faktum. Det hon mest av allt önskar är att bli bemött med lugn, en kram, någon som lyssnar. Det hon får, eftersom det hinner spåra ur, är istället tvångsmedicinering. Hot om rättspsyk. Bältning. Hon är arton år.

Så här behandlar vi en ung och rädd tjej för sitt dåliga mående år 2015 i Sverige. Exemplet ovan är direkt från verkligheten och har tyvärr hänt en av de tjejer, Denise, jag är mentor åt via föreningen Tilia.  Denise är dock långt ifrån ensam om att ha varit med om detta.

Denise och Annsofie

Denise och Annsofie.

För er som inte vet hur en panikångestattack känns, har de som varit med om det beskrivit det som att det känns som att man ska dö. Hjärtat slår snabbare, andningen blir tyngre, man känner en kvävningskänsla och ångesten är total. Man blir livrädd. 

En bältesläggning eller bältning är en akut tvångsåtgärd inom psykiatrin, som innebär att en patient spänns fast i en säng med remmar runt armar, ben och runt midjan. Det är en tvångsåtgärd som enligt lag endast får tas till om patienten allvarligt riskerar att skada sig själv eller någon annan. Allt annat måste ha provats innan bältesläggning vidtas. 

För mig är detta inte en ekvation som går ihop. Bältesläggning och panikångest. För Denise, är dessa händelser det värsta hon varit med om. Hon kallar det övergrepp. Dessutom ökade bältningen hennes redan befintliga känsla av skuld och skam – för något så mänskligt som psykisk ohälsa. 

Denise, är bara en av dem alla killar och tjejer jag träffat i mitt arbete med föreningen Tilia. Jag kände mig ”tvungen” att grunda denna förening efter många års nära arbete med unga i stödsammanhang. Jag fick gång på gång höra hur vuxenvärlden svek dem, i situationer som uppstår i skolan, vården, hemma eller på behandlingshem. Situationer som vittnar om de många glapp vi behöver fylla. 

Det man så ofta glömmer bort är att det finns en människa bakom varje sådan historia. En ung person som är för trött för att skrika i ord, men gör det genom destruktiva handlingar. En ung person som inte är ett vandrande symptom, utan ett resultat av systemfel i samhället och en vuxenvärld som sviker. Med Tilia fyller vi flera av de glapp som tidigare fanns. Vi erbjuder en varaktig kontakt som tyvärr är något som behövs idag, en mentor som kan finnas vid din sida då samhället inte kan garantera den hjälp du har rätt till.

När jag frågat Denise vad hon önskat sig i de mest kaosartade situationerna, handlar det om så enkla saker som att någon skulle lyssnat. Att någon suttit bredvid, gett sin tid och en kram, en strykning längs armen och förmedlat lugn. Detta är även vad vetenskapen säger fungerar bäst på en person med ångestproblematik. Jag önskar när man i det mest sårbara läget man förmodligen kan hamna i som människa, ska mötas av en varm trygg miljö.

Psykisk ohälsa är en av vår tids störst växande folkhälsoproblem. I väntan på att förändring sker, måste ideella verksamheter få ett erkännande i samhället, både som en självklar del i vårdkedjan men också finansiellt. Någon måste ha tid, resurser och engagemang till att sätta sig ned och lyssna på varje individ. Mitt syfte med att belysa en situation som denna är att jag önskar att unga som mår dåligt får vara med och bygga upp ett stöd som håller och inte ger trauman. Att vi får slut på detta mänskliga lidande samt enorma samhällskostnader på felriktade resurser. Tills det har skett, önskar jag att alla som är i behov av det ska känna till att vi på Tilia finns.

Denise är frisk idag. Hon är en solstråle som tar sig igenom livets upp och nergångar utanför psykiatrins väggar. Hon säger att vi räddade hennes liv. Medan bältningarna fortfarande ger henne mardrömmar om nätterna, menar hon att kramarna, de lugnande orden, tiden när jag satt vid sidan om henne, i den rangliga stålsängen genom årstidsväxlingarna – var det som gjorde skillnad. Att det var det som innebar vändningen. 

Annesofie Blixt

Grundare, föreningen Tilia

Annsofie Blixt

 

"Att vilja dö och att inte vilja leva är långt ifrån samma sak"

Selene Cortes från Mind berättar om deras stödverksamhet och vikten av att arbeta preventivt mot psykisk ohälsa. Hur självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga men trots detta är det fortfarande tabu att prata om att må dåligt i de flesta sammanhang.

Vad gör man när ångesten river en i strupen så att man inte ens kan prata? Vad gör man när man imploderat av allt det outtalade men orden har tagit slut så man förmår inte berätta?  Vem vänder man sig till när man gått sönder för länge sedan, och var börjar man berätta när man inte ens själv vet var historien har sin början?

Att må dåligt i själen drabbar nästan alla av oss på något sätt under vår livstid. För en av fyra blir tillståndet så allvarligt att det behöver behandlas. Det här är de siffror vi vet idag. Samtidigt vet vi även att skammen och stigmat gör att mörkertalet är stort. Vad händer om jag berättar? Hur blir jag sedd om jag talar om att jag inte längre finner lust i någonting. Om ingenting längre fungerar? Till vem kan jag berätta att jag har starka tankar på att ta mitt liv, och att dessa på senare tid, eller kanske nu igen allt tydligare förvandlats till konkreta planer om hur?

Hur kan man förstå självmord? Är det en överlagd handling som kommer över en plötsligt? Är det genetiskt och ofrånkomligt för dem som bär genen? Och det svåraste av allt. Kan man prata om självmord?

Selene
Foto: Jose Figueroa

Det finns inga enkla svar till alla de frågor som rör psykisk ohälsa. Orsakerna och symptomen kan dessutom variera enormt mellan olika personer. Det enda som egentligen är en generell regel är att möjligheten att prata om det och bli respektfullt bemött lättar bördan. Tyvärr är de möjligheterna ofta få. Det är inte i många rum det är rumsrent att prata om psykisk ohälsa. Ännu färre när det gäller självmord, som ju är den yttersta konsekvensen av en djup depression. Ändå är psykisk ohälsa en av vårt samhälles största utmaningar. Det kostar samhälle och näringsliv enorma summor och det individuella lidandet är så stort att självmord är fem gånger vanligare än att dö i trafiken.

FEM. GÅNGER. VANLIGARE. Bland ungdomar är självmord den främsta dödsorsaken i Sverige. Trots det prioriteras inte det suicidpreventiva arbetet tillräckligt högt. Och trots det pratar vi inte om hur vi mår. Det är fortfarande så skamfyllt att alldeles för många inte ser alternativet att söka hjälp eller att berätta för någon hur det egentligen står till. Då blir önskan att inte längre vilja leva tydligare. -Att inte vilja leva, märk väl. Att vilja dö och att inte vilja leva behöver inte nödvändigtvis vara samma sak.

Bredvid varandra går så många människor som bär på så mycket sorg och svärta i sin ensamhet att de väljer att inte längre leva. Någon sa att självmord är den mest onödiga döden, för det går att få hjälp. Jag säger inte att det är enkelt, att det går snabbt eller att det inte är en smärtsam resa. Tvärtom. Det tar ofta lång tid, det är en svår och snårig väg att gå innan rätt diagnos ställs och rätt behandling fungerar. Men jag säger att det är mindre smärtsamt att dela den resan. Att bördan blir lättare att bära om fler hjälper till. Och jag säger att det finns många som är beredda att göra det. Som respektfullt orkar lyssna. Som vågar fråga. Som står kvar.

Men är man mitt inne i en kris har man varken tid eller möjlighet att lista ut vilka dessa är. Därför behöver vi bygga strukturer där dessa människor blir synliga. Det är viktigt att vi generellt vågar prata mer om hur vi faktiskt mår. Tabun behöver brytas. Och det är ännu viktigare att vi vågar fråga när vi tror att någon mår dåligt.

Våga lägg dig i. Våga stanna kvar. Våga prata. Våga fråga.
Selene Cortes, Koordinator Mind

MIND logga
Mind är en ideell förening som arbetar för psykisk hälsa och stöder människor i kris. Mind driver stödverksamheterna Självmordsupplysningen, Föräldratelefonen och Äldretelefonen, som bemannas av kvalificerade volontärer. Linjerna har årligen ca 6000 stödjande kontakter, av vilka ca 30 procent rör självmord. Personer i kris, anhöriga och föräldrar kan gå in på www.mind.se. Arbetet finansieras huvudsakligen med gåvor och donationer, man har pg 90 08 53-3

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug