Bloggtema: West Pride

#Jagvillblipappa

Mathias Sabel driver kontot #jagvillblipappa. Idag bloggar han för Agenda:Jämlikhet om svårigheterna för HBTQI-personers att bli föräldrar, och om sitt eget driv i frågan.

Hej allesammans,

Mathias Sabel heter jag och är en snart 26-årig kille uppväxt i Lerum utanför Göteborg, numera bosatt på Lidingö utanför Stockholm.

När jag var runt 12 år upptäckte och kände jag att någonting inte riktigt var lika hos mig som hos andra killar i min närhet. Jag förstod mig inte på alla "skämt" och objektifierande ord om tjejers kroppar och vad man ville göra med dessa. Jag kände någonting annat.

Det tog lång tid för mig att acceptera att jag var homosexuell, eller bög som jag hellre säge, och det dröjde enda till tjugoårsåldern innan jag tog modet till mig och verkligen kom ut. Åren innan dess hade jag sällskapat med flickvänner och hade länge tryckt undan alla känslor som konstant gjorde sig påminda inombords. En stor del i detta var inte bara den fysiska attraktionen utan även att om man hade ett "normalt" heterosexuellt förhållande så skulle man kunna skaffa familj och barn. En längtan jag alltid haft. 

När jag väl vågande ta steget och leva mig själv fullt ut som bög har tankarna om familj såklart följt med och från att jag var runt 21 år fram till förra året har oron och ångesten kring ämnet växt sig större att jag kanske aldrig kan nå mitt livs dröm. Förra sommaren, på en filt vid en badplats på Lidingö under en starkt lysande sol, bredvid min pojkvän och sambo, tog jag tag i mitt driv och startade Instagram- och Facebook-kontot #jagvillblipappa. Ett engagemang för att sprida vetskapen om svårigheten för HBTQI-personer att bli föräldrar i dagens Sverige. Utöver det ville jag såklart även sprida energi och tro kring att aldrig släppa sin dröm.

Trots att det varit lagligt sedan 2003 har det ännu inte skett någon utländsk adoption till ett samkönat par i Sverige. I dagsläget finns det en öppning, Colombia, som godkänt ett bögpar från Sverige att skicka in deras ansökan. De inväntar nu svar om när det kan tänkas bli aktuellt att välja ut vilket barn som ska adopteras till dem. Förhoppningsvis är det en fråga om när, inte om.

Övriga vägar att gå, som jag ser det, är att vända sig till sin egen hemkommun för att ställa sig i kö till inhemsk adoption eller att överväga surrogatmödraskap från utlandet. Det senare alternativet är dock väldigt dyrt i dagsläget. Ett barn som kommit till världen genom surrogatmödraskap kan kosta mellan 500.000-1.000.000 svenska kronor, så det är bara att börja spara och hoppas på en stor Triss-vinst.

Skämt o sido. Idag, cirka ett år efter att jag startade sidan, efter att ha sökt mycket information, pratat med många personer i samma situation samt besökt Adoptionscentrum och surrogatmödraskapbyråer har jag en helt annan bild av problemet. Jag tror numera på att när jag och min sambo väl är redo så kommer vi kunna få ett barn, på ett eller annat sätt. Jag har hört och fått ta del av många solskenshistorier genom forum på Facebook och på andra sidor på internet. Något jag har märkt och vill poängtera är vilken stor skillnad information gör för individer som mig. Att jag numera är påläst och vet om möjligheterna och de potentiella vägarna att gå är mitt hopp högt. Utan information hade jag säkerligen varit kvar där jag stod förra sommaren, hopplös och uppgiven.

Gå gärna in och följ #jagvillblipappa på Facebook där jag publicerar information, artiklar, diskussioner och mycket annat. Tillsammans kan vi nå till drömmarna!

En framtida pappa,

 

Mathias Sabel

 

 

Jagvillblipappa

Något jag är stolt över

Världen kryllar över saker att vara stolt över. Men bland de små framstegen gällande allas lika rättigheter och likabehandling eller teknikens och vetenskapens framgång finns det en sak jag är som allra mest stolt över. Det är att jag blir kär i den personen jag blir kär i, det är inget jag väljer och det är heller inget jag gömmer. 

 

Under flera årtusenden har den normativa relationen varit mellan man och kvinna. En del är därför inte helt vana med, eller kan inte acceptera den tanken att det ibland kan se ut på ett helt annat sätt. Ett sätt där kön ibland inte ens är relevant eller ett sätt där två av samma kön kysser varandra på bussen i den hetsiga morgontrafiken. De flesta har någon gång på grund av dessa normerna fått höra att de kommer att hitta en person av det motsatta könet. En de kommer älska och spendera resten av deras liv med. Det var det jag fick höra också. Det var till och med det jag ville göra just eftersom det var den enda verkligheten som fanns för mig just då.

 

Som tolvåring var jag otroligt osäker i mig själv. Jag förstod aldrig vad mina tjejkompisar såg hos de muskulösa killarna i årskursen över oss. Jag ifrågasatte därför så småningom min sexualitet. Blotta tanken att inte vara som alla andra gjorde mig vettskrämd. Dock klandrar jag inte mig själv som 12-åring. Jag kände ju inte till en enda person som var öppet homosexuell, så hur skulle jag då kunna acceptera att jag kanske var det? Konstant gick jag runt och var rädd för att någon skulle komma på mig när jag istället för att spana på killar smålog för mig själv när jag fick syn på de förbipasserande tjejerna i väntan på att nästa lektion skulle börja. Jag var så tillbakadragen som möjligt och valde att bara vara tyst om min osäkerhet kring min sexualitet. Ingen skulle ju förstå. Ingen skulle ju acceptera mig. Ingen var ju som jag. Jag trodde jag skulle dö ensam. Det är lite komiskt, jag var 12 år och trodde hela mitt liv var över bara för att mitt hjärta inte bultade för killar. Det bultar för tjejer. Det är något jag nu i efterhand är stolt över, att mitt hjärta har sig egen lilla vilja. 

 

Det var något som 12-åriga jag aldrig hade kunnat ana men att tre år senare blev jag förälskad. Det förändrade allting. När jag fann den där personen som fick mig att känna att jag hade en framtid, något att leva för, försvann allt det jag varit så rädd för. Känslorna jag hade för den personen måste på något sätt vägt upp till all ångest och skräck jag hade om min sexualitet. Tanken över att berätta för mina nära och kära gjorde mig fortfarande skräckslagen men jag gjorde det ändå. Jag visste ju att det var det jag innerst inne ville göra, för att slippa gömma den jag var. Och de där orden ’’Jag är gay’’, var de svåraste men ändå de mest befriande att forma mellan mina läppar när jag stod där som en liten osäker, oskyldig 15-åring. Bland svettiga handflator, adrenalin och snabbt bultande hjärta kände jag mig ändå i just den sekunden så upprymd, stolt och lättad. Nu kunde jag vara mig själv. 

 

Att våga komma ut är en av de bästa valen jag gjort i mitt liv. Men trots att mina nära och kära visste om hur allt låg till och ofta även accepterade mig förblev samhällets fördärvade syn på kärlekskonstellationer liknande min och min dåvarande partners detsamma. Vi vågade och kunde fortfarande inte gå hand i hand offentligt. Vi kunde inte kyssa varandra utan att få fula, föraktade blickar. Vi kunde inte göra allt det där som hetrosexuella par tar förgivet att de kan. De kan visa kärlek var de än är. Vi kunde bara göra det inom stängda dörrar. Visst kan de flesta i teorin acceptera personer av alla olika typer av sexualiteter men så fort par som inte når upp till normerna ses i praktiken tvingas paret ofta tillbaka raka vägen in i garderoben genom elaka kommentarer eller ett fult öga kastat åt fel håll. 

 

Vårt samhälle är problemet. Det är stereotyperna av vem folk förväntar sig att du ska bli kär i, inte våra normbrytande identiteter som skapar orättvisor och exkludering. Därav behöver samhället utvecklas till något mer inkluderande och accepterande, bättre, för det inte går att ändra ens identitet men vi kan ändra vårt samhälle. Och det gör så mycket mindre skada på det sättet, tro mig. 

 

Men vid närmare eftertanke vill jag inte ens behöva komma ut. Det borde ju vara en självklarhet att alla gillar olika. Tyvärr är dock det inte så samhället fungerar än. Det var ju delvis därför jag valde att komma ut ändå. Men i framtiden kanske att komma ut inte ens är ett existerande begrepp. Förhoppningsvis kommer vi leva i en värld där alla typer av sexualiteter är sedda som precis lika naturliga. Då kanske idéen att komma ut ur garderoben inte är ett val som man behöver överväga om man vill göra längre. Då det inte ens behövs, för att alla är lika mycket värda. Att vi bara är människor, utan en massa onödiga titlar. Enligt mig är det en utopi värd att sträva efter. Det skulle vara ett samhälle att vara stolt över att få vara en del av. 

 

Att inse att man inte enbart faller för det motsatta könet är ingen enkel process, men det är ändå något som många någon gång funderar på. Det är svårt när ens hjärna och hjärta vill helt olika saker. När samhället och hjärnan skriker på dig att du måste vara på ett sätt men ditt hjärta brister ut i gråt för att det vill något helt annat. För mig krävdes det någon att bli kär i för att jag skulle kunna följa mitt hjärta. En kärlek senare och jag gick ifrån att vilja gömma min sexualitet till att vilja komma ut- och faktiskt våga att göra det också. För jag blir ju kär i den personen jag blir kär i. Det är inget jag väljer, det är heller inget jag gömmer. Det är något jag är stolt över.  

 

 

Corinne Jakobson, 2017

TIPS TIPS TIPS! Följ Corinne på instagram @straightasabanana

 

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

Hjälp oss att bli bättre!

Hej! Vi vill gärna förstå hur vi kan förbättra Agenda: Jämlikhet för dig! Att svara på enkäten tar bara två minuter av ditt liv och du får en massa god karma på köpet!

Svara på enkäten nu En annan gång