Bloggtema: Trans

Tystandens makt - vanmakt i tystnad

Dagens inlägg är text nummer två från Marion. Hon är blivande vårdlärare samt föreläsare och skriver idag om vårdens förlegade sätt att behandla personer med normbrytande genusuttryck.

Jag har arbetat som vårdare i 20 år nu. Jag har gått flera kurser och vidareutbildningar. Efter undersköterskeutbildningen läste jag religionsvetenskap, sjuksköterskeprogram och nu masterutbildning. Men inget har lärt mig så mycket som när jag varit patient själv. Som patient hamnar du i en beroendesituation i händerna på okända personer som blir väldigt viktiga i ditt liv - för ett tag. Det jag lärt mig är hur utsatt en patient känner sig. Hur viktigt det är med bemötande och mest av allt: att vårdarens värderingar blir väldigt tydliga i mötet mellan mig och min vårdare!  Okunskap om mig och min bakgrund har väckt förvåning, tydligt avståndstagande, kränkande frågor, provokation men mest av allt - tystnad.

Trots att HBTQ sammanslaget är en ansenlig procent av befolkningen så har jag aldrig, på någon utbildning, fått lära mig något matnyttigt om HBTQ som patientgrupp. Jag har ofta funderat på varför det är så.

Jag har fortfarande kvar min gamla kursbok – som var alla medicin- och vårdutbildades bibel: Dynamisk psykiatri i teori och praktik av Johan Cullberg.

Boken Dynamisk psykiatri i teori och praktik av Johan Cullberg.

I denna beskrevs bögen, transvestiten och den transsexuella i behov av psykiatrisk vård. Med citat som ” ... enligt min uppfattning, svårt att betrakta homosexualitet som en biologiskt normal sexualvariant” samt ”transvestit (ska) ha familjesamtal, där partnern måste stödjas i att antingen kunna finna en rimlig kompromiss eller också genomföra en separation. Likaså kan barnen bli mycket störda i familjer, varför en förbyggande insats måste riktas mot dessa” (Cullberg 1993).

Nu är både bögen och transvestiten borta från diagnoskriterierna – för de anses inte vara psykiatriskt vårdbehövande längre. Men de som vill ha en könskorrigering måste fortfarande söka sig till psykiatrin för att få hjälp. Dock kan psykiatrin fortfarande inte bota transsexualism på annat sätt än att tillåta plastikkirurgi och hormonbehandling.

Cullberg igen: ”Dock förefaller det som om de flesta (men långt ifrån alla) opererade klarar sig hyggligt, om diagnostiken och uppföljningen varit noggrann. Det är dock ett fåtal som kommer till operation. I flera av dessa fall har alternativet med stor sannolikhet varit självmord”. Så Cullberg insåg alltså vikten av uppföljning? Så vitt jag förstår så är uppföljning milt uttryckt skralt. Så har det alltid varit och jag misstänker att uppföljning fortfarande ligger som ansvar hos patienten själv.

Nu kan vi ju tro att vården vet bättre idag och fått lärt sig hur personer med normbrytande genusuttryck ska bemötas. Min erfarenhet är att det är med höjda ögonbryn och ...

*TYSTNAD*

Tystnad tar vårdaren till mot det okända. Tystnad är även ett försvar som den som bryter mot normer tar till för att slippa bli utpekad som annorlunda.

Varför jag tar upp Cullberg är för att han har haft väldigt stort inflytande på den vårdpersonal som arbetar idag. Ny information och ny kunskap har inte nått fram – utan det gamla består. Därmed även okunskapen och fördomarna. Därför är det viktigt med normbelysande och HBTQ-arbete på alla sjukvårdens avdelningar. Endast mottagningar och öppenvårdsavdelningar kan bli hbt-certifierade. Detta certifikat kostar en rejäl summa pengar – som gärna används till annat.  Det finns inget arbete eller utbildning för personal inom kommunal- eller slutenvård.

Jag har som mål att starta upp en utbildning på Vårdyrkeshögskolan (en del av Plushögskolan) om just HBTQ-kompetens inom vården. Först ville jag att den skulle riktas mot undersköterskor, som är den kategori av personal som träffar boende och patienter mest, men Myndigheten för yrkeshögskolan såg inte behovet av denna kompetens eller att den skulle generera fler jobb. Så skolan nekades att starta utbildningen.

Jag vill gärna tro att denna kompetens är behövlig och kommer ansöka igen. Så nu står vi åter frågande: Är det dags för oss att få bli synliggjorda och bemötta på ett värdigt sätt? Är vården redo att lära om, lära nytt? Min erfarenhet är att både transpersoner och homosexuella behandlas som kuriositeter och med tystnad. Tystnad kväser och ger inget utrymme för bekräftelse eller utveckling.

Är vi redo för ett inkluderande bemötande?

Syster M

Trans = trams!

(Om det är något ord eller någon term du inte förstår, kika i ordlistan i slutet av inlägget)

Dagens bloggare Marion som är blivande vårdlärare samt föreläsare skriver om sina upplevelser som transperson och utgår från den vårdkontext hon befunnit sig i under många år.

Jag är så gammal i denna världen nu så jag minns den gamla goda tiden innan allt trans-snack satte igång. Det var så enkelt då. En transsexuell fanns i två varianter – eller avarter som vissa skulle säga – primär eller sekundär transsexualism. Båda förkortades TS. Primära var de små barnen som i ung ålder lekte i det motsatta könets repertoar och som i relativt unga år ansökte om att få göra en könskorrigering. Sen hade vi de gamla transorna som många gånger skaffat både fru och barn innan de kom på att hormonbehandling och ett litet operativt ingrepp skulle förverkliga deras medelålderskris – därav sekundär.

Ja – nu kanske jag låter elak. Men det rådde en viss friktion mellan primära och sekundära.
Primära beklagade sig över väntetiderna för än den ena eller än den andra operationen. Sekundära beklagade sig för att ingen tog dem för äkta kvinnor eller att deras barn inte kallade dem för mamma! Primära tyckte ibland att sekundära upptog värdefull behandlingstid då det bara fanns en läkare och psykolog som deltid jobbade med könskorrigeringsfrågor i regionen. För att inte nämna kirurgen! Det fanns bara en som tog hand om alla operationer – i både Sverige och Norge! Männen syntes sällan. De kom, fick sin behandling och blev en del av den anonyma massan. Om en född kvinna sökte hjälp av sjukvården för att få opereras till man – ja då gjordes det bara! Myten var att alla FtM var genuina och fick välja hur mycket ingrepp de ville få gjort. MtF var desto svårare – vi kunde ha en psykos, kris, inbillning eller annat tokigt.

Bild på bloggaren Marion

Något vi alla kunde samsas kring var transvestiterna. De var det riktiga hotet. De kallades transor och hade inte samma seriösa existensberättigande i våra kretsar som vi hade. En transa kunde lika gärna vara en av drugorna som fjantade runt på gayklubbarna. Hermafroditer var en myt och de intersexuella kallades könsdysforiska och talades inte mer om!

Internet var i sin linda vilket gjorde att vi som var i behov av varandra, för tips, råd och ibland en axel att gråta mot – vi fick ta den axeln vi fann. Alla kände alla och vi fick ett systerskap vare sig vi ville eller inte. Jag drogs med in i en förening och en värld som jag egentligen inte ville veta av. Jag ville ha den hjälpen jag var tvungen att få från sjukvården – men sen ville jag inte gå bredvid eller umgås med andra i liknande situation, för jag ville inte att folk skulle se att jag inte var som alla andra. Gick jag på stan eller satt på café med någon medsyster som inte hade samma tur som jag rent utseendemässigt – ja då blev jag nervös och obekväm. Jag ville verkligen inte bli tagen för en transa av något slag!

Så när RFSL lanserade sitt transbegrepp så splittrades vi en gång för alla. Helt plötsligt skulle alla med normbrytande genusuttryck kallas samma sak! Jag som kämpat så hårt för min rätt att få vara den jag känner mig vara – ska jag hamna under samma paraply som min motsats? Hen kan du vara själv, gubbkäring!

Ok.
Tiden gick.
Nu finns det representanter som Vanessa Lopez, Lukas Romson och en hel drös med folk som gärna visar upp sig och berättar om sina transerfarenheter. Både kloka och mindre begåvade transstjärnor. Behövs det då fler?

Jag har följt debatter, läst medias rapportering, sett en del filmer om ämnet och till sist blir jag trött. Transsexuella porträtteras av cis-kvinnor – filmerna Boys Don´t Cry, TransAmerica m.fl. En cis-man lyckades sno till sig en roll som TS i filmen Dallas Buyers Club – och vann en Oscar! Det är status i Hollywood-cv:t att ha spelat könsdysforiska roller. Undrar hur det blir om jag berättar om min bakgrund? Får jag högre lön? Mer status? Ledande position i företaget? Jag kan berätta. Men det blir en lång följetång!

Transbegreppet har satt oss med en annorlunda genushistorik på samhällskartan. Men det har samtidigt rört ihop allt till en förvirrande sörja. Vad har en transa, druga, könsdysforiker och MtF TS egentligen gemensamt? I de bästa fall mascaran. Annars ... Inte så mycket. Jag reder gärna ut begreppen och gör en djupdykning i var och en av dessa – men då får vi börja hos de gamla grekerna! Medan vi ändå pratar om grekerna, då får vi inte glömma Orienten, Asien eller mystiska Indien! Åh! Här dräller det av genusuttryck och könsoperationer i helt olika syften än våra!

Men först!
Kolla in Vanessa Lopez hemsida och njut av ännu ett nytt könsuttryck: Two-Spirit!
Väldigt vackert och platonskt på nått sätt.
Jag siar att vi i framtiden kommer få se mycket mer av det här!
För då får du se ut precis hur du vill OCH ha kvar dina medfödda könsorgan. Lättsamt och ekonomiskt!

Puss & kram!

Syster M.

Liten ordlista
TS = transsexuell
FtM = Female to Male
MtF = Male to Female
Druga = dragqueen på göteborgska
Könsdysfori = medicinsk term för personer med könsidentitetsstörningar
Intersexuell = resten av diagnoskoderna som inte passar in i könsdysfori

Sida 1 av 2

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug