Bloggtema: Jämställd musikscen

"Ja, konsten är fri. Men vi är inte fria i konsten. Vi som är kvinnor, färgade, homo, bi och transexuella."

sång jazz illustration

Illustration: Elin Häggberg

Musikscenen i Sverige är ojämställd. Det är inte en åsikt, det är ett faktum. Enligt Jämställd festivals prognos för 2014 är 74% av akterna bokade på årets 10 största festivaler mansdominerade. Det är ingen slump eller otur. Det är resultatet av en musikbransch som i alla instanser genomsyras av sociala strukturer där män värderas högre än kvinnor. Men sociala strukturer skapas av oss, de är inte av naturen givna. Så därför är det också möjligt att förändra dem. Vi som driver Equalizer.se försöker vara en del i den förändringen.

”Konsten är ju fri! Varför ska vi då blanda in kön? Jag vill spela med de bästa musikerna, jag skiter väl i vilket kön dem har. Om jag kvoterar in kvinnor bara för deras kön skull så tar de ju platsen från musiker som är bra på riktigt!”. Det här är kommentarer som många av oss som försöker motverka ojämställdhet i musikbranschen får möta. 

Ja, konsten är fri. Men vi är inte fria i konsten. Vi som är kvinnor, färgade, homo, bi och transexuella. 

Equalizer.se är en plattform på nätet om musik med feministiskt och normkritiskt perspektiv. Vi försöker motverkar bilderna som ligger som fastetsade i vårt kollektiva medvetande. Vem är trummis? Vem är el-gitarrist? Vem är sångare? Vem är producent? Vem är ljudtekniker? 

Lisa Lundström berättar på Equalizer.se om sina upplevelser som kvinnlig vokalist på en jazzlinje där hon till slut uppmanas till att vara lite mindre kritisk eftersom hon ”har använt upp sitt konto i att tycka saker”. Julia Bjernelind fick på gymnasiet höra att hon borde bevisa att hon, som kvinnlig gitarrist, har någonting inom rocken att göra. Och Julia Schabbauer blev presenterad som den söta, lilla damen bakom trumsetet och fick höra att hon är sexig när hon spelar trummor, inte bra – som hennes manliga medmusiker fick höra. Detta bara för att nämna några berättelser som vi lyft fram. 

Genom att uppmärksamma kvinnor i nutid och i historien som bryter normerna så försöker vi skapa en ny bild av musikvärlden. 

Gitarristen Julia Bjernelind. Foto: Hanna Savvas

Gitarristen Julia Bjernelind. Foto: Hanna Savvas

Vår skribent Vanja Steinholtz har skrivit en mycket uppskattad artikelserie ”Vanja skriver om historien” där hon bland annat lyft fram nyskapande kvinnliga musiker som i historien omskrivits som någon manlig musikers flickvän eller musa. Hon har även gjort en lista på kvinnliga ljudtekniker och producenter för att motbevisa alla som säger: ”det finns inga kvinnliga producenter och ljudtekniker”. 

För vi tror att det är viktigt att visa att de finns! De kvinnliga producenterna, rapparna, låtskrivarna, el-gitarristerna, trummisarna och kompositörerna. 

 

Geeta M. Gurappa

Geeta M. Gurappa är chefsljudtekniker på Media Artist, en av Indiens främsta studios

Men det räcker inte. Vi måste även uppmärksamma och jobba mot de sociala strukturerna som finns på kulturskolor, musikgymnasier, folkhögskolor och musikhögskolor. Strukturer som gör att stora talanger tystnar. På dessa institutioner behövs genusarbete, utbildning för lärare och ledning och ett aktivt arbete för att motverka att det finns musiker och kvinnliga musiker. 

Detta är viktigt för att se till att det inte finns en rad osynliga men kännbara barriärer som vissa musiker måste kämpa sig igenom medan andra slipper. Beroende av kön, könsidentitet, könsuttryck, hudfärg och sexuell läggning. 

För om vissa talanger droppar av allt eftersom så är det vita, heterosexuella cis-män som står där på de stora musikscenerna. Talangen sitter inte i könet. Män föds inte med musikaliteten i prostatan. Det handlar om vem som ges plats, vilka som sen barnsben uppmanas till att ta plats och vem som får synas och representera ”musiker” i olika offentliga sammanhang.

Det har ju blivit bättre. I dag finns ett stort utbud av kvinnliga artister i Sverige. Musiker som dessutom tar ansvar för att driva samhällsutvecklingen framåt genom att engagera sig i Popkollo, FATTA-rörelsen och Fi:s politiska kampanjer. 

Men ÄNDÅ så lyckas inte festivalerna boka jämställt! Varför? Det kanske är dags att se över strukturerna som styr dessa festivaler. Vem är det som bokar artisterna? Vems världsbild är det som styr valen? Vems erfarenheter och kontaktnät? Varför tackar kvinnliga artister nej till detta sammanhang och män tackar ja?

Slutligen: ibland är det svårt att förändra sammanhang om de redan är byggda kring de strukturer som håller vissa utanför. Då är det lika bra att starta något eget och bygga från grunden. Starta en egen festival, ett eget band, ett eget skivbolag eller en egen musiktidning. 

Det är inte heller bara de exkluderade som ska behöva kämpa för en förändring. Det är viktigt att de inkluderade öppnar ögonen, ser sig omkring och börjar fundera över vad de själva gör som bidrar till exkluderingen. Kanske är det dags att kliva ner, tacka nej, ta mindre plats och erbjuda platsen till någon annan? 

Musiken sitter INTE i ditt kön, könsidentitet, könsuttryck, etnicitet, hudfärg eller sexuella läggning. Låt oss bli fria i vår konst!

 

//

Equalizer

sammanställt av Elin Häggberg.

 

 

En jämställd festivalscen kräver artistbokare med nya perspektiv

Gnucci

Bild från Gnuccis spelning på Urkult 2013. Foto: Kristina Wicksell

”Vi väljer band efter kvalitet, inte efter kön”. Känner ni igen argumentet? Det gör tyvärr jag med. Och vi lär väl höra det nästa år igen om utvecklingen mot en demokratisk festivalscen fortsätter i samma löjligt låga takt. Jämställd festivals prognos visar att de tio största festivalerna i år har 74 % mansdominerade akter på scenerna i år, jämfört med förra årets 76 %. Det är ett myrsteg i rätt riktning, men utveckling går orimligt långsamt. 

Det finns dock positiva exempel på festivaler som tar något större steg framåt. Way out West är en av dem. Det ser ut som att festivalen landar på 64 % mansdominerade akter i år jämfört med förra årets 73 %. Så vad är det som krävs för att boka mer jämställt?

Flera artistbokare som vi har pratat med, som lyckats få ihop ett program med schysst könsfördelning, menar att det som krävs är att vara lite medveten när bokningarna görs. Det handlar om att ha en nyfikenhet på nya kvinnodominerade akter, att inte slentrianmässigt bara välja män. 

Det är alltså ingen hjärnfysik som ligger bakom ett jämställt program. Eller som Ola Broquist, artistbokare på Way out West och Sthlm Music & Arts, uttrycker det i en intervju med Jämställd festival tidigare i veckan: “Det finns ingen hemlig formel, det gäller bara att jobba aktivt för det och hålla koll på läget”. Så hur kan utvecklingen gå så långsamt, trots att de flesta festivaler menar att jämställdhet är något de strävar efter?  

 

Jämställd festivals logga

 

Precis som många andra branscher präglas musikbranschen av omoderna strukturer och hårt etablerade normer. För att bokningarna ska börja se annorlunda ut krävs också att det sker förändringar i de bokningsgrupper som sätter ihop programmen. Artistbokare med andra erfarenheter, som ser med andra ögon och kan tillföra nya perspektiv, måste få plats.

På de tio största festivalerna 2013 var 9 av 10 artistbokare män. Det finns givetvis ett egenvärde i att även bokningsgrupperna ska genomsyras av jämställdhet, men bristen på kvinnor som bokar artister speglar av sig på könsfördelningen på scenen. Idag identifierar vi oss med vårt kön och kan lättare relatera till människor som identifierar sig med samma kön som oss själva. Det gör att artistbokare som är män har en benägenhet att tycka att kvalitet mer än ofta är band som också är män, och sätter ihop artistprogrammet därefter. För vi ska komma ihåg att kvalitet, det är en subjektiv uppfattning. 

För att bryta den onda cirkeln av gamla strukturer där män väljer män krävs det därför att fler kvinnor ges plats i bokningsgrupperna. Inte heller det borde vara någon hjärnfysik för festivalerna att förstå. Det handlar om att ta sig en titt i spegeln och se vad ens egen organisation kan göra för att inte samma människor år efter år ska ges plats på och bakom festivalscenen. 

Om inte nya människor med nya perspektiv kommer in i bokningsgrupperna kommer vi även nästa år få se en mansdominerad festivalsommar, med samma trötta förklaring att festivalerna bara bokar efter kvalitet och inte kön. De som hittills suttit både länge och väl i bokningsgrupperna har mer än tillräckligt fått ge uttryck för vad de anser är kvalitet. Det är dags att låta nya röster bestämma vad som är bra och inte, så kommer en jämställd festivalsommar vara inom synhåll. 

Johanna Jung

Jämställd festival 

Johanna Jung, Jämställd festival

Sida 1 av 1

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug