Bloggtema: Film

Feministiska representationer: Att bearbeta bilder

Under Göteborg Film Festival (GIFF) kommer genus- och filmvetaren Daniela Dahl i tre blogginlägg att skriva om olika feministiska representationer på film. I sitt tredje och sista inlägg skriver hon om behovet av att bearbeta stereotyperna i film och göra upp med de bilder vi har med oss sedan tidigare.

Förra året var filmen Nånting måste gå sönder av Ester Martin Bergsmark öppningsfilm på GIFF, nu ett år senare belönas skådespelerskan Saga Becker med en Guldbagge för sin roll i filmen. Att Becker är den första transpersonen att vinna en guldbagge är naturligtvis en symbolisk milstolpe, på samma sätt som det talas om Kathryn Bigelow som första kvinnan att vinna en Oscar för bästa regi och Halle Berry som första svarta kvinnan att vinna en Oscar för bästa skådespeleri.

Saga Becker på Guldbaggegalan 2015

Saga Becker på Guldbaggegalan 2015

Att räkna representationer kvantitativt har visat sig vara en viktig och effektiv feministisk strategi i olika typer av jämställdhetsarbete. En annan viktig aspekt som däremot är svårare att mäta, är innehållet i själva representationerna. Detta kan uppmärksammas genom att kritiskt granska det bildflöde vi konsumerar, och hur det är producerat. I förra inlägget låg fokus på saknade representationer, hur kön skulle kunna representeras på nyskapande sätt och på så sätt bryta upp rådande normer. I detta sista inlägg kommer fokus att ligga påde representationer som är traditionella, och mer bestämt hur det går att jobba konstruktivt med de gamlabilder vi har med oss.

Ett av de största förtrycken som sker genom kulturella representationer utgörs av stereotyper, det vill säga, att vissa representationer återkommer så till den grad att de till slut blir en del av den konstnärliga konventionen. Som regel blir detta problematiskt när stereotypen inte rymmer ett helt subjekt, när det alltså inte är meningen att åskådaren ska identifiera sig med stereotypen. En snygg tjej eller ett kriminellt blattegäng är inte gestaltade på ett sätt som gör att tittaren kan identifiera sig med karaktärerna i fråga. De är istället medel för identifikation med andra representationer, som traditionellt utgörs av vita, funktionsdugliga cis-män.

För att bryta upp stereotyper räcker det inte alltid med att skapa och erbjuda nya representationer av kvinna, vi behöver också göra upp med de bilder vi har med oss sedan tidigare. Detta kan exempelvis göras genom att leka med konventioner, eller genom att utgå från klassiska representationer som filmen sedan sätter ur spel.

Bearbetningar av den här typen är vanliga inom en rad olika filmgenres, med såväl politiska som stilistiska motiv. En feministisk bearbetning som har börjat dyka upp de senaste åren är omformuleringen och ifrågasättandet av det stereotypa våldtäktsoffret. Ett exempel från den gångna festivalen är Clara Olaussons dokumentär Under Barcelonas korta kjol. 

Under Barcelonas korta kjol

I filmen får vi följa Olausson och hennes två vänner under en vistelse i Barcelona där de planerar att söka upp och konfrontera den man som våldtagit henne flera år tidigare. Förutom att bilderna av de tre vännerna är nyskapande bara genom att visa fnittriga, grova och flamsiga tjejer som stöttar varandra genom en svår upplevelse, så är själva filmatiseringen också en bearbetning av den klassiska representationen av våldtäktsscenen som sådan. I dokumentären berättar en stundtals osentimental Olausson om skeendet, hon visar platsen där det hände och beskriver vägen hem, hur hon letade efter sina vänner. Samtidigt förminskas inte händelsen, vi får följa med i hennes dialog kring offerrollen och vem hon vill vara, vi ser hur hon är bestämd med den bild hon vill visa upp, men vi får också följa med i kontrasterande sekvenser där våldtäkten är laddad och känslosam.

Olaussons film bryter således mot stereotyper, samtidigt som den kommenterar hur konventionen brukar se ut. Vikten av den här typen av bearbetningar kan inte nog understrykas, eftersom den ger tittaren möjlighet att konfrontera och ifrågasätta sina egna, ”medhavda”, bilder. Det handlar alltså både om att öppna upp de trånga representationer som människor placerats i, såväl som att få verktyg att ifrågasätta traditionella representationers giltighet.

Feministiska representationer: Nya bilder

Under Göteborg Film Festival (GIFF) kommer genus- och filmvetaren Daniela Dahl i tre blogginlägg att skriva om olika feministiska representationer på film. I detta andra inlägg tipsar hon om nya och eftertänksamma bilder av såväl kvinnan som feministen.


Igår utsågs vinnaren av Startsladden, kortfilmstävlingen vars syfte är att uppmärksamma och lyfta kommande filmskapare. Förra året pryddes GIFF-affischen av ett kvinnomärke signerat Pussy Riot, och Lovisa Sirén kammade hem Startsladdens stipendium med kortfilmen ”Pussy Have the Power”. En historia om en grupp vänner som är oense kring beslutet om att låta en kille vara med och producera deras feministiska musik.

Även om årets vinnare av startsladden knappast kan ses som en fortsättning på den feministiska framgångsvågen så kan det konstateras att feministen som representation i år har flyttat in hos många av festivalens mainstreamfilmer. Ett anmärkningsvärt antal tävlande långfilmer skildrar i år ”den goda feministen” i den kamp för jämställdhet som alla vill vara med i. Tematiken i ”Pussy Have the Power” har med andra ord smittat av sig och fått inflytande, och det arbete som progressiva feminister utfört, såväl filmskapare som aktivister, har därmed givit resultat.

I år var även Sirén tillbaka i tävlingen Startsladden med kortfilmen ”Audition”, en inblick i en obekväm auditionprocess som växlar mellan tre olika provfilmningar där den kvinnliga regissören försöker mästra de manliga skådespelarna, samtidigt som deras relation och status ständigt omförhandlas. Vi får se en kvinna som är manipulativ och obehaglig i sitt möte med machomännens sexism. Detta står i kontrast till de sympatiska tjejerna i ”Pussy Have the Power”.

 

Lovisa Siréns ”Audition”

Lovisa Siréns ”Audition”

 

Symboliskt är Siréns två filmer överförbara på feminismens aktuella övergång och status i den lokala filmkontexten. Att mainstreamfilmen har plockat upp ”feministen” som en positiv representation har påbörjat ett skifte i utkanten, bland filmskoleeleverna, kortfilmsregissörerna och på den alternativa filmscenen, och det är spännande att se hur dessa nu går vidare. Där görs det plats för nya typer av representationer av såväl kvinnan som feministen, där kvinnor nu börjar ta plats även med sina dåliga och moraliskt tveksamma sidor, och där feministen tar sig an mer komplexa problem.

I Fanni Metelius kortfilm ”Du slickar mig aldrig”, som visas i Akademien Valands examensfilmspass, får vi följa en historia om slutfasen i en heterosexuell relation. Vi bevittnar pojkvännens avvisande passivitet och hur flickvännen därigenom blir ensam i sin sexualitet. Hon använder webbkamera och speglar som blickar på sin egen kropp, och som filmens berättarröst får vi följa hennes inre monolog.

Även om filmen inte gör anspråk på att säga något allmänt så är den likväl en ny kommentar i debatten om objektifieringen av kvinnokroppen. Att vi matas med bilder på den perfekta kvinnokroppen orsakar inte ”bara” ätstörningar, kroppskomplex och kulturella hierarkier, dom påverkar också hur vi relaterar till denna kropp sexuellt. Det är alltså viktigt att börja prata om hur kvinnor genom dessa bilder bygger en relation till sin egen kropp som sexuellt objektifierad, genom vad som brukar kallas den manliga blicken.

Det intressanta med Metelius film är hur den pekar ut publiken som medskapande i handlingen, genom sin yttre blick. Över filmen vilar en känsla av att publiken stegvis tar över pojkvännens roll som det bekräftande ögat, vilket är något nytt, obekvämt och spännande.
Att Metelius själv spelar och regisserar introducerar också ett metalager som möjliggör en intressant lek med publiken. Regissörens medvetenhet om tittaren ifrågasätter ifall publiken och voyeuren till slut kan bli ett medel, en blick på hennes egen kropp, som hon utnyttjar.

Sida 1 av 2

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug