Bloggtema: En dag i mina skor

Droganvändarnas ”Mamma”

Efter explosionen vid säkerhetspolisen i tisdags, där 100-talet människor dödades beräknar människor att talibanerna håller sig lugna en tid, eftersom de nu har gjort sig påminda igen. Hur lång den tiden blir vet dock ingen. Jag är i Afghanistan för att ta del av hur de arbetar med HIV-prevention och hur situationen kring aids ser ut här i frågan. En viktig del i förebyggande arbetet är genderperspektivet. Trots säkerhetsproblematiken som vi får i media i Sverige finns det ett liv som i första anblick påminner om en normalsituation. Men det finns många olika säkerhetsaspekter. Jag har mött Leila Haidari här i Kabul, som arbetar med stöd till droganvändare, mestadels heroinister. Vid tiden före solnedgången kommer de flickor och kvinnor fram som är drogberoende och samlas med de pojkar och män som redan är vid den speciella bron i västra/centrala Kabul.

Denna bro är en central plats för droghandel och användande för ca 3000 personer. Polisokhta, som platsen heter, är lite som en by under jord och en hel del människor sover även under denna bro, inte bara delar kanyler med varandra. Hit kommer Leila ett par gånger om dagen och de kallar henne för ”mamma”. Hennes arbete består i att försöka få så många som möjligt att sluta använda drogerna, avgifta dem, bedriva en Anonyma Narkomaner-samtalsgrupp och efter avgiftningen ge personerna möjlighet till volontärarbete och sedan arbete med restaurangverksamhet, matt-tillverkning och andra typer av hantverk, vars inkomster går till att driva runt verksamheten. Hon säger att hon inte får några medel från regeringen och stöd försvann för delar av verksamheten då utländska organisationer lämnade Afghanistan. När de hade testningsverksamhet tidigare var en av tio HIV-positiva och två av tio var smittade med hepatit B eller C.

Leila Haidari

Leila är en energisk person och hon kommer till vårt möte på restaurangen precis efter att ha haft en samtalsgrupp. Vi sitter på terrassen och solen skiner gott i den annars så friska Kabul-luften. Det obligatoriska téet kommer fram och jag är glad att de inte gör som i Kurdistan; redan blandat i ett halvt kilo socker. Hon säger att det är en ojämn kamp mot drogerna, eftersom produktionen och tillgången på dem vida överstiger den hjälp människor kan få för att bli av med drogberoendet eller den information som finns för att informera de många analfabeterna (flest kvinnor) om drogernas skadeverkningar.

Leila är, vad man i Sverige skulle benämna, en stark kvinna som är engagerad och tror att det går att skapa förändring. Hon hör till Hazarerna, en av de fyra största etniska grupperna i Afghanistan, som i mångt och mycket har särbehandlats negativt beroende på att de flesta är Shiamuslimer och majoritetsbefolkningen är Sunni. Efter vårt nära två timmar långa samtal skyndar hon vidare till nästa syssla och när vi precis ska skiljas åt stannar hon till och säger med en varm röst; ”tack för att du ser vad jag gör, det betyder mycket”, så försvinner hon iväg.

Tristan Troby
Kabul, Afghanistan 160425

"Jag ville leva ett liv helt oberoende av min funktionsvariation."

Ulrika GIL

Jag heter Ulrika och har sedan 1970-talet en funktionsvariation.

På 80-talet försämrades jag och när min funktionsförmåga sedan blev så dålig att jag behövde personlig assistans, tog jag kontakt med föreningen GIL - Göteborgskooperativet för Independent Living, eftersom jag ville leva ett liv helt oberoende av min funktionsvariation.

GIL är ett kooperativ och har startat ett företag som assistansanordnare vilka bistår kooperativets medlemmar med administration av de personliga assistenterna, samt all nödvändig assistent - och arbetsledarutbildning.

Konceptet IL tilltalade mig så mycket att jag också blev aktiv i GIL:s ekonomiska förening och tillbringade femton år i styrelsen.

Vad är då ideologin bakom IL?

Den svenska uppfattningen av Independent Living-ideologin bygger på de amerikanska tankegångarna från 1970-talet då funktionsnedsatta studenter i Kalifornien kämpade för att få rätt att bedriva sina studier även på universitetet. Studenterna ville leva ett liv som var helt oberoende -Independent Living- av deras funktionsnedsättningar. Den svenska IL-rörelsen har myntat begreppet ”personlig assistent” för att vi med hjälp av personlig assistans ska kunna leva ett oberoende liv.

Genom att vara ett kooperativ vill vi förverkliga rätten för människor med funktionsvariation att leva ett liv som andra. Vi är också anslutna till den internationella IL-rörelsen. 

Idag har jag en anställning på GIL:s kontor som bloggare.

Min arbetsdag, jag jobbar deltid, består framför allt av bloggande. Jag skriver då om krav på livet och samhället sett ur ett funktionsvariations-perspektiv. En vanlig arbetsdag för mig är alltså framförallt fylld av research och författande. Mina bloggar skriver jag på GIL:s hemsida, www.gil.se. Efter någon vecka distribuerar jag bloggen vidare till regering, riksdag, olika departement, Försäkringskassan, kommunen med flera. 

Om man delar våra ideal om att alla människor oavsett förutsättningar ska kunna leva ett liv helt oberoende av funktionsvariationer, kan man kontakta oss - exempelvis via hemsidan - och bli stödjande medlem i föreningen. 

P.S. Vill du läsa mer om GIL så finns deras organisationsprofil HÄR.

Sida 1 av 6

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug