"Vi måste ta död på den felaktiga och stereotypa bilden av att överfallsvåldtäkten är den enda sanna våldtäkten."

Jag kommer aldrig glömma texten på dörren som polisen öppnade samtidigt som hans två kollegor ledde mig in i korridoren. ”AVK- Akutmottagningen för Våldtagna Kvinnor”. Inom loppet av 30 minuter hade jag gått från att vara kvinna till att bli en våldtagen kvinna. Det som hade börjat som min födelsedagsfest hade slutet där i busken utanför nattklubben, med taggtråd i håret och han med byxorna vid anklarna. Han som bara någon timma tidigare bjudit mig på öl, varit charmig och potentiellt pojkvänsmaterial hade där utanför förvandlats till ett monster. Ett monster som tog på min kropp på ett sätt som jag inte ville, ett monster som inte lyssnade när jag sa ifrån och tog bort hans händer. Ett monster som våldtog mig trots mina försök att säga ifrån. 

Den här texten skrev jag cirka ett halvår efter det att våldtäkten ägde rum. Det var först då jag förstod att det som hände den kvällen var en våldtäkt. Fram till dess hade jag beskrivit det hela som ”sex, fast jag inte ville” eller ”en extremt dålig kväll”. Att kalla det våldtäkt då han som gjorde det var snygg och trevlig och inte använde våld eller hoppade på mig i en mörk gränd fanns inte. För det var exakt den bilden jag hade fått av våldtäkt, både genom media och populärkultur. Att jag bar på den här felaktiga bilden av hur en våldtäkt ”skulle” vara gjorde att min läkandeprocess tog mycket längre tid, för jag kunde inte förstå att det som hänt mig var en våldtäkt.

Det var tack vare att jag fick gå i en terapigrupp och där träffa andra som utsatts, där ibland Julia Östfeldt, som jag i samtal med dem kunde förstå att vi alla delade samma skeva bild av vad en våldtäkt var, men samtidigt så hade vi ju alla blivit våldtagna. Varför var det så?

Jag och Julia började fundera på detta och bestämde oss att vi måste göra något åt det, vi måste ta död på den felaktiga och stereotypa bilden av att överfallsvåldtäkten är den enda sanna våldtäkten. I december 2013 skickade vi in vår idé om att göra en fotoutställning där vi visade individer som utsatts för våldtäkt och lät de berätta om det som skett. Det var där det började.

Föreningen tillsammans

Idag sitter jag och Julia här och är grundare till Föreningen Tillsammans. En förening som funnits sedan sommaren 2014 och har över 150 medlemmar och över 2000 följare på Facebook. Vi har varit med i TV ett antal gånger, skrivit debattartiklar, samt blivit intervjuade i både radio och tidningar. Vårt mål är att sprida kunskap om vad sexuellt våld är och hur vi alla kan vara med och krossa det sexuella våldet, tillsammans. Vi har besökt flertalet skolor där vi föreläst och berättat våra historier, vilket nästan alltid resulterar i att någon kommer fram och säger något i stil med ”Jag visste faktiskt inte att det var våldtäkt om man var kompis med personen. Men nu vet jag och då vet jag både mina skyldigheter och rättigheter.” Samtidigt som denna kommentar skrämmer oss så vet vi att vi har gjort en skillnad. Vi vet att vi genom vårt arbete både informerar ungdomar om deras rätt till sin kropp, men vi sprider också information som kanske kan få någon att tänka till innan de gör något mot någon. Vi tror att vårt arbete gör skillnad. 

Aldrig hade vi kunnat tro att det som är våra livs hittills värsta stunder skulle leda till det här. Nu när vi står här med facit i hand så kan vi samtidigt se att arbetet med föreningen inte bara hjälper andra, utan även hjälper oss. Att få vända något negativt till något positivt, något som kan förändra en individ men också en hel nation, det är ett bränsle som kommer få oss att gå långt. 

Vill du veta mer om vår verksamhet eller få stöd, klicka då in på vår hemsida och läs mer.

Kärlek, Emma Blomdahl, Föreningen Tillsammans 

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug