Tystandens makt - vanmakt i tystnad

Dagens inlägg är text nummer två från Marion. Hon är blivande vårdlärare samt föreläsare och skriver idag om vårdens förlegade sätt att behandla personer med normbrytande genusuttryck.

Jag har arbetat som vårdare i 20 år nu. Jag har gått flera kurser och vidareutbildningar. Efter undersköterskeutbildningen läste jag religionsvetenskap, sjuksköterskeprogram och nu masterutbildning. Men inget har lärt mig så mycket som när jag varit patient själv. Som patient hamnar du i en beroendesituation i händerna på okända personer som blir väldigt viktiga i ditt liv - för ett tag. Det jag lärt mig är hur utsatt en patient känner sig. Hur viktigt det är med bemötande och mest av allt: att vårdarens värderingar blir väldigt tydliga i mötet mellan mig och min vårdare!  Okunskap om mig och min bakgrund har väckt förvåning, tydligt avståndstagande, kränkande frågor, provokation men mest av allt - tystnad.

Trots att HBTQ sammanslaget är en ansenlig procent av befolkningen så har jag aldrig, på någon utbildning, fått lära mig något matnyttigt om HBTQ som patientgrupp. Jag har ofta funderat på varför det är så.

Jag har fortfarande kvar min gamla kursbok – som var alla medicin- och vårdutbildades bibel: Dynamisk psykiatri i teori och praktik av Johan Cullberg.

Boken Dynamisk psykiatri i teori och praktik av Johan Cullberg.

I denna beskrevs bögen, transvestiten och den transsexuella i behov av psykiatrisk vård. Med citat som ” ... enligt min uppfattning, svårt att betrakta homosexualitet som en biologiskt normal sexualvariant” samt ”transvestit (ska) ha familjesamtal, där partnern måste stödjas i att antingen kunna finna en rimlig kompromiss eller också genomföra en separation. Likaså kan barnen bli mycket störda i familjer, varför en förbyggande insats måste riktas mot dessa” (Cullberg 1993).

Nu är både bögen och transvestiten borta från diagnoskriterierna – för de anses inte vara psykiatriskt vårdbehövande längre. Men de som vill ha en könskorrigering måste fortfarande söka sig till psykiatrin för att få hjälp. Dock kan psykiatrin fortfarande inte bota transsexualism på annat sätt än att tillåta plastikkirurgi och hormonbehandling.

Cullberg igen: ”Dock förefaller det som om de flesta (men långt ifrån alla) opererade klarar sig hyggligt, om diagnostiken och uppföljningen varit noggrann. Det är dock ett fåtal som kommer till operation. I flera av dessa fall har alternativet med stor sannolikhet varit självmord”. Så Cullberg insåg alltså vikten av uppföljning? Så vitt jag förstår så är uppföljning milt uttryckt skralt. Så har det alltid varit och jag misstänker att uppföljning fortfarande ligger som ansvar hos patienten själv.

Nu kan vi ju tro att vården vet bättre idag och fått lärt sig hur personer med normbrytande genusuttryck ska bemötas. Min erfarenhet är att det är med höjda ögonbryn och ...

*TYSTNAD*

Tystnad tar vårdaren till mot det okända. Tystnad är även ett försvar som den som bryter mot normer tar till för att slippa bli utpekad som annorlunda.

Varför jag tar upp Cullberg är för att han har haft väldigt stort inflytande på den vårdpersonal som arbetar idag. Ny information och ny kunskap har inte nått fram – utan det gamla består. Därmed även okunskapen och fördomarna. Därför är det viktigt med normbelysande och HBTQ-arbete på alla sjukvårdens avdelningar. Endast mottagningar och öppenvårdsavdelningar kan bli hbt-certifierade. Detta certifikat kostar en rejäl summa pengar – som gärna används till annat.  Det finns inget arbete eller utbildning för personal inom kommunal- eller slutenvård.

Jag har som mål att starta upp en utbildning på Vårdyrkeshögskolan (en del av Plushögskolan) om just HBTQ-kompetens inom vården. Först ville jag att den skulle riktas mot undersköterskor, som är den kategori av personal som träffar boende och patienter mest, men Myndigheten för yrkeshögskolan såg inte behovet av denna kompetens eller att den skulle generera fler jobb. Så skolan nekades att starta utbildningen.

Jag vill gärna tro att denna kompetens är behövlig och kommer ansöka igen. Så nu står vi åter frågande: Är det dags för oss att få bli synliggjorda och bemötta på ett värdigt sätt? Är vården redo att lära om, lära nytt? Min erfarenhet är att både transpersoner och homosexuella behandlas som kuriositeter och med tystnad. Tystnad kväser och ger inget utrymme för bekräftelse eller utveckling.

Är vi redo för ett inkluderande bemötande?

Syster M

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

Hjälp oss att bli bättre!

Hej! Vi vill gärna förstå hur vi kan förbättra Agenda: Jämlikhet för dig! Att svara på enkäten tar bara två minuter av ditt liv och du får en massa god karma på köpet!

Svara på enkäten nu En annan gång