"Tjejer diskrimineras i beroendevården"

Det är svårare för flickor att få rätt behandling när det exempelvis strular till sig med droger. Det menar Kim Björck, som arbetar som tjejgruppsansvarig på Unga Kris i Stockholm, och är ny Drugnews-krönikör.

 

 Kris logga

 

På min arbetsplats möter jag många ungdomar, både tjejer och killar. De flesta kommer till oss via en vän eller efter att ha hört en av våra föreläsningar. De finns också de som kommer till oss via socialen eller genom oroliga föräldrar som ringer in och ber om hjälp.

Jag möter många olika identiteter, några är livrädda, andra nynyktra och ytterligare de som har gett upp hoppet.

I vårt samhälle idag pratar vi om att kvinnor och män, pojkar och flickor, ska behandlas lika oavsett kön eller ursprung. På min arbetsplats arbetar vi jämställt och kämpar bland annat för dessa frågor. Jag blev bedrövad när jag upptäckte att en del myndigheter inte alls arbetar på samma sätt, speciellt när det kommer till beroendeproblematik.

För att ta ett exempel: En kollega till mig har kontakt med en ungdom som sitter på ett HVB-hem, han vet egentligen inte varför han är där och får inte träffa sin familj trots att de räcker ut en hand till både honom och hemmet. Han har nu varit på hemmet i åtta månader, myndigheterna skyller ifrån sig ansvaret på varandra och den här killen vet inte hur vårdplanen ser ut eller hur länge han planeras att vara där.

För några veckor sen mötte jag en orolig förälder till en ung tjej, hon har beroendeproblematik och får inte den hjälp hon behöver. Det senaste året har allt gått utför och ingen myndighet vill ta ansvaret för denna tjej. Det gick så långt att hon under en permission från psykiatrin försökte ta sitt liv. Här tycker jag att någon borde ta ansvaret för denna tjej och hjälpa henne och hennes föräldrar.

Föräldrarna bad om att hon skulle få en plats på ett LVU-hem, men myndigheterna svarade att ”hon har inte tillräckligt med problem för det, hon fyller inte kraven”. Hon står fortfarande hjälplös och myndigheterna skyller på varandra och säger ”nej det kan inte vi göra något åt, det är den myndigheten som får ta ansvar för dessa frågor”.

Hur långt ska det gå för att en tjej ska få den rätta hjälpen?

Jag blir upprörd när jag ser detta. Han som inte ens vet varför han är där eller hur länge får hjälp ändå. Medan hon som behöver den mer än något annat måste gå ner sig ännu mer för att bli upptäckt.

När jag möter dessa ungdomar får jag uppfattningen att det ofta är så att tjejer med beroendeproblematik åker in och ut ur psykiatrin och har större krav på sig för att få rätt behandling, medan killar hamnar på behandlingshem betydligt enklare.

Oavsett om det hjälper eller inte så tycker jag att det är märkligt att de inte erbjuds liknande hjälp. Psykiatrin kan hjälpa för vissa delar och behandlingshem eller liknande kanske gör större nytta i andra fall. Ingen ska behöva stå handfallen utan rätt hjälp.

Detta är inte ovanligt, jag möter denna problematik varje dag. Hur kommer det sig att det ser så olika ut för tjejer och killar och vad kan vi göra åt det?

Jag tror att vi behöver samarbeta mer. Ideella organisationer och verksamheter behöver få större inflytande hos myndigheterna. Vi kan ge och ta av varandra, ideella organisationer med erfarenheter som myndigheter inte har och dem i sin tur med juridisk fakta som organisationerna kanske saknar.

Tillsammans kan rätt personer få hjälp och vi kan rädda fler liv.

Kim Björck
Kassör och tjejgruppsansvarig på Unga Kris Stockholm

 

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug