"Kultur - vem vad hur?"

Kultur som motstånd? 

JA. LÄTT. NU. LET’S GÖRA IT!!! 

Hurdå då? 

… 

Ja, det var ju en annan fråga. Jag har nog aldrig riktigt sett mig som någon som ”gör motstånd”. Jag är relativt konflikträdd. Tycker det kan vara ganska obehagligt med våldsamma debatter. Definierar mig sällan som någon speciell –ist, tillhör inte någon särskild –ism. Jag är nog på många sätt lite luddig, velig och irriterande ovillig att sätta ner foten och säga vad jag tycker om och inte tycker om. 

Men EN sak VET jag att jag tycker om!

Att SKRIVA!!! 

Jag har verkligen alltid tyckt om att skriva. Noveller och dikter och berättelser och nu på senare tid allt oftare scenkoncentrerad text. 

När jag var liten tänkte jag inte på att jag tänkte när jag skrev. Jag bara skrev. Men ju äldre jag blivit desto mer har jag kommit till insikt med hur mycket jag har uppmärksammats på tack vare skrivandet. För allt eget skapande kräver tanke. Du är helt enkelt tvungen att betrakta världen, ta ställning till den, utforska den, omvärdera den, formulera den. Ibland är det svinjobbigt. 

Som det här blogginlägget, för att ta ett pedagogiskt exempel. Även om tonen i texten må vara lättsam, med plötsliga versaler och flera utropstecken på rad (!!!) så är min sinnesstämning allt annat än lättsam. 

Jag är frustrerad. Förvirrad. För jag har aldrig sett mig som någon som ”gör motstånd” och plötsligt ska jag skriva ett inlägg på temat som kommer publiceras officiellt och bli läst, och kanske kritiserat och då, om, när, någon kritiserar mig så måste jag ju kunna stå för det jag skrivit och ahhhhh… 

Emma Axberg

Jag tycker det är jätteläskigt att sätta ner foten.
Det finns alltid risk att någon trampar på den då.
Men så finns det ju andra, vars fötter alltid blir trampade på.
ALLTID.
Det finns andra, som lever sina liv med en ständig rädsla för att en normativ stövel plötsligt ska komma och sparka dem i ansiktet, i magen, i hjärtat, sparka på dem och trampa på dem ända tills de ligger ner och har blivit alldeles tysta. 

Därför sätter jag ner foten.
Därför skriver jag.
Därför kommer jag med största sannolikhet att ägna mitt liv åt att skapa kultur som motstånd. 

För ju mer jag skapar, desto mer ser jag. Och det gäller definitivt inte bara mig. Som tidigare nämnt: Kultur i alla dess former tvingar människor att se, tänka och förhoppningsvis, göra motstånd mot alla dessa normativa stövlar. Jag tror på att visa upp kultur, jag tror på föreställningar och utställningar och inställningar av alla de slag – men framför allt så tror jag på att låta människor själva skapa.   

Som den här texten, till exempel. För ca 6 timmar sedan (skojar inte!!!) hade jag ingen aning om vad min personliga inställning till ”kultur som motstånd” var. Så var det svinjobbigt ett tag. Men nu, så lider texten plötsligt mot sitt slut och jag har formulerat i alla fall några första tankar på temat. SO HERE COMES MY SLUTSATS:  

Du måste inte vara superradikal kulturveteran för att använda kultur som motstånd. Du får gärna vara det, men det är absolut inte något krav. Du måste inte vara rasande, eller vansinnigt insatt eller beredd att gå i graven för din första tanke. Du kan mycket väl vara konflikträdd och velig och fruktansvärt rädd för att inte bli omtyckt. 

Men du måste prova att sätta ner foten.
Skriva en novell om en tjej som inte vågar komma ut inför sina föräldrar.
Rita av Järntorget klockan 16.00 en lördag.
Besöka någon av de fem konkreta konst-som-gör-motstånd-tipsen som Scenkonstguiden skrev om i ett tidigare inlägg i den här bloggen.
Lyfta bort den normativa stöveln från ansiktet en stund och se, verkligen se, världen. 

Kultur som motstånd?
JA. LÄTT. NU. LET’S GÖRA IT!!!
Hur vill du använda kultur som motstånd? 

// Emma Axberg 

 

 

(Videon är en inläsning av min dikt ”Drömmen” på ett väldigt diskbänksrealistiskt sätt som jag håller på att utforska. Motståndsmetod: Påpekande och Uppmärksammande.)

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug