#Jagvillblipappa

Mathias Sabel driver kontot #jagvillblipappa. Idag bloggar han för Agenda:Jämlikhet om svårigheterna för HBTQI-personers att bli föräldrar, och om sitt eget driv i frågan.

Hej allesammans,

Mathias Sabel heter jag och är en snart 26-årig kille uppväxt i Lerum utanför Göteborg, numera bosatt på Lidingö utanför Stockholm.

När jag var runt 12 år upptäckte och kände jag att någonting inte riktigt var lika hos mig som hos andra killar i min närhet. Jag förstod mig inte på alla "skämt" och objektifierande ord om tjejers kroppar och vad man ville göra med dessa. Jag kände någonting annat.

Det tog lång tid för mig att acceptera att jag var homosexuell, eller bög som jag hellre säge, och det dröjde enda till tjugoårsåldern innan jag tog modet till mig och verkligen kom ut. Åren innan dess hade jag sällskapat med flickvänner och hade länge tryckt undan alla känslor som konstant gjorde sig påminda inombords. En stor del i detta var inte bara den fysiska attraktionen utan även att om man hade ett "normalt" heterosexuellt förhållande så skulle man kunna skaffa familj och barn. En längtan jag alltid haft. 

När jag väl vågande ta steget och leva mig själv fullt ut som bög har tankarna om familj såklart följt med och från att jag var runt 21 år fram till förra året har oron och ångesten kring ämnet växt sig större att jag kanske aldrig kan nå mitt livs dröm. Förra sommaren, på en filt vid en badplats på Lidingö under en starkt lysande sol, bredvid min pojkvän och sambo, tog jag tag i mitt driv och startade Instagram- och Facebook-kontot #jagvillblipappa. Ett engagemang för att sprida vetskapen om svårigheten för HBTQI-personer att bli föräldrar i dagens Sverige. Utöver det ville jag såklart även sprida energi och tro kring att aldrig släppa sin dröm.

Trots att det varit lagligt sedan 2003 har det ännu inte skett någon utländsk adoption till ett samkönat par i Sverige. I dagsläget finns det en öppning, Colombia, som godkänt ett bögpar från Sverige att skicka in deras ansökan. De inväntar nu svar om när det kan tänkas bli aktuellt att välja ut vilket barn som ska adopteras till dem. Förhoppningsvis är det en fråga om när, inte om.

Övriga vägar att gå, som jag ser det, är att vända sig till sin egen hemkommun för att ställa sig i kö till inhemsk adoption eller att överväga surrogatmödraskap från utlandet. Det senare alternativet är dock väldigt dyrt i dagsläget. Ett barn som kommit till världen genom surrogatmödraskap kan kosta mellan 500.000-1.000.000 svenska kronor, så det är bara att börja spara och hoppas på en stor Triss-vinst.

Skämt o sido. Idag, cirka ett år efter att jag startade sidan, efter att ha sökt mycket information, pratat med många personer i samma situation samt besökt Adoptionscentrum och surrogatmödraskapbyråer har jag en helt annan bild av problemet. Jag tror numera på att när jag och min sambo väl är redo så kommer vi kunna få ett barn, på ett eller annat sätt. Jag har hört och fått ta del av många solskenshistorier genom forum på Facebook och på andra sidor på internet. Något jag har märkt och vill poängtera är vilken stor skillnad information gör för individer som mig. Att jag numera är påläst och vet om möjligheterna och de potentiella vägarna att gå är mitt hopp högt. Utan information hade jag säkerligen varit kvar där jag stod förra sommaren, hopplös och uppgiven.

Gå gärna in och följ #jagvillblipappa på Facebook där jag publicerar information, artiklar, diskussioner och mycket annat. Tillsammans kan vi nå till drömmarna!

En framtida pappa,

 

Mathias Sabel

 

 

Jagvillblipappa

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug