"Jag är arg"

Tanja Voulgaridou från UN Women Göteborg skriver i dagens inlägg om ilskan hon känner över våld mot kvinnor och hur vi behöver ta av skygglapparna och se vårt samhälle för vad det egentligen är: ojämlikt.

Jag är arg. Arg över att leva i ett Sverige där de flesta verkar leva med bomull i öronen och skygglappar för ögonen. Förbannad över att leva i ett Sverige där bara en bråkdel av dess invånare tycks se de skavanker vårt samhälle dras med i form rasism, sexism, diskriminering, hot, våld och hat. Så jag kämpar. Kämpar för att förändra. Kämpar för att få folk att vakna ur drömmen om det ”jämlika landet Sverige”. Mest av allt kämpar jag för ett samhälle där alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter och villkor. En del av den kampen innebär att konfronteras med det faktum att våld är en del av många kvinnors vardag.

Tanja   Tanja
Foto: Tanja Voulgaridou. Personerna på bilderna har ingen anknytning till texten.

År 2011 blev jag medlem i UN Women Göteborg. I och med det började jag föreläsa en del om jämställdhet, eftersom mycket av det arbete UN Women bedriver handlar om att sprida information. När jag inför föreläsningarna började gräva ner mig i statistiken, för att liksom komma med något konkret som åhörarna kunde greppa, blev jag förvånad – allting var så mycket värre än jag kunnat ana. Jag möttes bland mycket annat av:

”Enligt brottsstatistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) dödas i genomsnitt 20 kvinnor varje år av en närstående i Sverige. Det utgör en femtedel av alla fall av mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång som förekommer i landet.”

Men min förvåning slutade inte där. När jag väl föreläste upptäckte jag hur tabubelagt det är att tala om mäns våld mot kvinnor. Vissa åhörare försökte exempelvis bortförklara de konkreta och lokala exemplen jag radade upp: ”Ja, men det hör ju inte till vanligheterna att det händer här.” eller ”Ja, men tjejer idag de klär ju sig så utmanande – det är inte lätt för männen”. Jag förfärades över den okunskap och tystnad som liksom omgärdade ämnet och förskräcktes av tanken ”om jag upplever detta när jag bara pratar om våldet – hur är det då för alla dem som tvingas uppleva det? Jag försökte därför bryta tystnaden på de sätt jag kunde.

Jag började dela länkar på Facebook där jag möttes av: ”Alla bara pratar om hur synd det är om tjejerna, men tänk på alla de killar då” eller ”Hållkäft din stinkande veganfitta”. Jag försökte prata om ämnet så ofta jag kunde och sakteliga började det krypa fram historier från mina vänner och bekanta som upplevt våld i olika former. En kvinna berättade om hur hon, i efterhand, förstått att hon levt i en våldsam relation full av psykiska påhopp och kränkningar. Det var först när hon lyckats bryta sig loss från den tärande relationen som hon liksom förstod. Förstod att den svartsjuka som hon till en början såg som charmig – ett tecken på mannens uppskattning, faktisk övergick till ren övervakning vilket ledde till att hon började isolera sig av rädsla för hans ilska. Förstod att de små vardagliga negativa uttalandena om hennes person så småningom bröt ned hennes självförtroende totalt. Förstod att hans små ”skämt” om kvinnor vittnade om hans krassa attityd gentemot kvinnor.

Berättelserna är många och våldsyttringarna likaså. Jag stannar här för jag tror ni genom dessa fragment kan förstå den bild jag försöker måla upp, vart min ilska kommer ifrån. Det finns så mycket att göra för att förändra – för att få ett stopp på våldet mot kvinnor som WHO beskriver i termer av en pandemi. Ett sätt att börja förändringen är att prata om det, att plocka ut de där bomullstussarna ur öronen och lyssna. Ett annat är att ta av skygglapparna och se vårt samhälle för vad det egentligen är: ojämlikt.

Utöver min ilska börjar jag också bli trött. Trött på att alltid liksom kämpa i motvind och på så många fronter. Trött på att alltid föra kampen i marginalerna via ideellt arbete. Jag är så tacksam för alla Er därute som arbetar med frågan på det sätt ni kan. Alla ni som engagerar er för att åstadkomma förändring. Men vi måste bli fler. Vi måste bli fler som vågar lyssna och se för att frågan ska få den uppmärksamhet och de resurser som behövs!

Tanja Voulgaridou
UN Women Göteborg

 

 

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

Hjälp oss att bli bättre!

Hej! Vi vill gärna förstå hur vi kan förbättra Agenda: Jämlikhet för dig! Att svara på enkäten tar bara två minuter av ditt liv och du får en massa god karma på köpet!

Svara på enkäten nu En annan gång