"Ja, konsten är fri. Men vi är inte fria i konsten. Vi som är kvinnor, färgade, homo, bi och transexuella."

sång jazz illustration

Illustration: Elin Häggberg

Musikscenen i Sverige är ojämställd. Det är inte en åsikt, det är ett faktum. Enligt Jämställd festivals prognos för 2014 är 74% av akterna bokade på årets 10 största festivaler mansdominerade. Det är ingen slump eller otur. Det är resultatet av en musikbransch som i alla instanser genomsyras av sociala strukturer där män värderas högre än kvinnor. Men sociala strukturer skapas av oss, de är inte av naturen givna. Så därför är det också möjligt att förändra dem. Vi som driver Equalizer.se försöker vara en del i den förändringen.

”Konsten är ju fri! Varför ska vi då blanda in kön? Jag vill spela med de bästa musikerna, jag skiter väl i vilket kön dem har. Om jag kvoterar in kvinnor bara för deras kön skull så tar de ju platsen från musiker som är bra på riktigt!”. Det här är kommentarer som många av oss som försöker motverka ojämställdhet i musikbranschen får möta. 

Ja, konsten är fri. Men vi är inte fria i konsten. Vi som är kvinnor, färgade, homo, bi och transexuella. 

Equalizer.se är en plattform på nätet om musik med feministiskt och normkritiskt perspektiv. Vi försöker motverkar bilderna som ligger som fastetsade i vårt kollektiva medvetande. Vem är trummis? Vem är el-gitarrist? Vem är sångare? Vem är producent? Vem är ljudtekniker? 

Lisa Lundström berättar på Equalizer.se om sina upplevelser som kvinnlig vokalist på en jazzlinje där hon till slut uppmanas till att vara lite mindre kritisk eftersom hon ”har använt upp sitt konto i att tycka saker”. Julia Bjernelind fick på gymnasiet höra att hon borde bevisa att hon, som kvinnlig gitarrist, har någonting inom rocken att göra. Och Julia Schabbauer blev presenterad som den söta, lilla damen bakom trumsetet och fick höra att hon är sexig när hon spelar trummor, inte bra – som hennes manliga medmusiker fick höra. Detta bara för att nämna några berättelser som vi lyft fram. 

Genom att uppmärksamma kvinnor i nutid och i historien som bryter normerna så försöker vi skapa en ny bild av musikvärlden. 

Gitarristen Julia Bjernelind. Foto: Hanna Savvas

Gitarristen Julia Bjernelind. Foto: Hanna Savvas

Vår skribent Vanja Steinholtz har skrivit en mycket uppskattad artikelserie ”Vanja skriver om historien” där hon bland annat lyft fram nyskapande kvinnliga musiker som i historien omskrivits som någon manlig musikers flickvän eller musa. Hon har även gjort en lista på kvinnliga ljudtekniker och producenter för att motbevisa alla som säger: ”det finns inga kvinnliga producenter och ljudtekniker”. 

För vi tror att det är viktigt att visa att de finns! De kvinnliga producenterna, rapparna, låtskrivarna, el-gitarristerna, trummisarna och kompositörerna. 

 

Geeta M. Gurappa

Geeta M. Gurappa är chefsljudtekniker på Media Artist, en av Indiens främsta studios

Men det räcker inte. Vi måste även uppmärksamma och jobba mot de sociala strukturerna som finns på kulturskolor, musikgymnasier, folkhögskolor och musikhögskolor. Strukturer som gör att stora talanger tystnar. På dessa institutioner behövs genusarbete, utbildning för lärare och ledning och ett aktivt arbete för att motverka att det finns musiker och kvinnliga musiker. 

Detta är viktigt för att se till att det inte finns en rad osynliga men kännbara barriärer som vissa musiker måste kämpa sig igenom medan andra slipper. Beroende av kön, könsidentitet, könsuttryck, hudfärg och sexuell läggning. 

För om vissa talanger droppar av allt eftersom så är det vita, heterosexuella cis-män som står där på de stora musikscenerna. Talangen sitter inte i könet. Män föds inte med musikaliteten i prostatan. Det handlar om vem som ges plats, vilka som sen barnsben uppmanas till att ta plats och vem som får synas och representera ”musiker” i olika offentliga sammanhang.

Det har ju blivit bättre. I dag finns ett stort utbud av kvinnliga artister i Sverige. Musiker som dessutom tar ansvar för att driva samhällsutvecklingen framåt genom att engagera sig i Popkollo, FATTA-rörelsen och Fi:s politiska kampanjer. 

Men ÄNDÅ så lyckas inte festivalerna boka jämställt! Varför? Det kanske är dags att se över strukturerna som styr dessa festivaler. Vem är det som bokar artisterna? Vems världsbild är det som styr valen? Vems erfarenheter och kontaktnät? Varför tackar kvinnliga artister nej till detta sammanhang och män tackar ja?

Slutligen: ibland är det svårt att förändra sammanhang om de redan är byggda kring de strukturer som håller vissa utanför. Då är det lika bra att starta något eget och bygga från grunden. Starta en egen festival, ett eget band, ett eget skivbolag eller en egen musiktidning. 

Det är inte heller bara de exkluderade som ska behöva kämpa för en förändring. Det är viktigt att de inkluderade öppnar ögonen, ser sig omkring och börjar fundera över vad de själva gör som bidrar till exkluderingen. Kanske är det dags att kliva ner, tacka nej, ta mindre plats och erbjuda platsen till någon annan? 

Musiken sitter INTE i ditt kön, könsidentitet, könsuttryck, etnicitet, hudfärg eller sexuella läggning. Låt oss bli fria i vår konst!

 

//

Equalizer

sammanställt av Elin Häggberg.

 

 

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

Hjälp oss att bli bättre!

Hej! Vi vill gärna förstå hur vi kan förbättra Agenda: Jämlikhet för dig! Att svara på enkäten tar bara två minuter av ditt liv och du får en massa god karma på köpet!

Svara på enkäten nu En annan gång