Feministiska representationer: Nya bilder

Under Göteborg Film Festival (GIFF) kommer genus- och filmvetaren Daniela Dahl i tre blogginlägg att skriva om olika feministiska representationer på film. I detta andra inlägg tipsar hon om nya och eftertänksamma bilder av såväl kvinnan som feministen.


Igår utsågs vinnaren av Startsladden, kortfilmstävlingen vars syfte är att uppmärksamma och lyfta kommande filmskapare. Förra året pryddes GIFF-affischen av ett kvinnomärke signerat Pussy Riot, och Lovisa Sirén kammade hem Startsladdens stipendium med kortfilmen ”Pussy Have the Power”. En historia om en grupp vänner som är oense kring beslutet om att låta en kille vara med och producera deras feministiska musik.

Även om årets vinnare av startsladden knappast kan ses som en fortsättning på den feministiska framgångsvågen så kan det konstateras att feministen som representation i år har flyttat in hos många av festivalens mainstreamfilmer. Ett anmärkningsvärt antal tävlande långfilmer skildrar i år ”den goda feministen” i den kamp för jämställdhet som alla vill vara med i. Tematiken i ”Pussy Have the Power” har med andra ord smittat av sig och fått inflytande, och det arbete som progressiva feminister utfört, såväl filmskapare som aktivister, har därmed givit resultat.

I år var även Sirén tillbaka i tävlingen Startsladden med kortfilmen ”Audition”, en inblick i en obekväm auditionprocess som växlar mellan tre olika provfilmningar där den kvinnliga regissören försöker mästra de manliga skådespelarna, samtidigt som deras relation och status ständigt omförhandlas. Vi får se en kvinna som är manipulativ och obehaglig i sitt möte med machomännens sexism. Detta står i kontrast till de sympatiska tjejerna i ”Pussy Have the Power”.

 

Lovisa Siréns ”Audition”

Lovisa Siréns ”Audition”

 

Symboliskt är Siréns två filmer överförbara på feminismens aktuella övergång och status i den lokala filmkontexten. Att mainstreamfilmen har plockat upp ”feministen” som en positiv representation har påbörjat ett skifte i utkanten, bland filmskoleeleverna, kortfilmsregissörerna och på den alternativa filmscenen, och det är spännande att se hur dessa nu går vidare. Där görs det plats för nya typer av representationer av såväl kvinnan som feministen, där kvinnor nu börjar ta plats även med sina dåliga och moraliskt tveksamma sidor, och där feministen tar sig an mer komplexa problem.

I Fanni Metelius kortfilm ”Du slickar mig aldrig”, som visas i Akademien Valands examensfilmspass, får vi följa en historia om slutfasen i en heterosexuell relation. Vi bevittnar pojkvännens avvisande passivitet och hur flickvännen därigenom blir ensam i sin sexualitet. Hon använder webbkamera och speglar som blickar på sin egen kropp, och som filmens berättarröst får vi följa hennes inre monolog.

Även om filmen inte gör anspråk på att säga något allmänt så är den likväl en ny kommentar i debatten om objektifieringen av kvinnokroppen. Att vi matas med bilder på den perfekta kvinnokroppen orsakar inte ”bara” ätstörningar, kroppskomplex och kulturella hierarkier, dom påverkar också hur vi relaterar till denna kropp sexuellt. Det är alltså viktigt att börja prata om hur kvinnor genom dessa bilder bygger en relation till sin egen kropp som sexuellt objektifierad, genom vad som brukar kallas den manliga blicken.

Det intressanta med Metelius film är hur den pekar ut publiken som medskapande i handlingen, genom sin yttre blick. Över filmen vilar en känsla av att publiken stegvis tar över pojkvännens roll som det bekräftande ögat, vilket är något nytt, obekvämt och spännande.
Att Metelius själv spelar och regisserar introducerar också ett metalager som möjliggör en intressant lek med publiken. Regissörens medvetenhet om tittaren ifrågasätter ifall publiken och voyeuren till slut kan bli ett medel, en blick på hennes egen kropp, som hon utnyttjar.

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug