"Återigen har hon försökt be om hjälp i tid”

Annsofie Blixt är grundare av föreningen Tilia. Här berättar hon om bristerna hon uppfattar finns inom psykiatrin utifrån tjejen Denises egna upplevelser.

Så många gånger hon stirrat på en sköterska med livrädda tårfyllda ögon. Ångesten har kommit tillbaka och en panikattack är på väg. Återigen har hon försökt be om hjälp i tid – ta hand om mig nu, innan det spårar ur! Men det är ingen som tar hand om henne. Tiden finns inte och kaoset hinner bli ett faktum. Det hon mest av allt önskar är att bli bemött med lugn, en kram, någon som lyssnar. Det hon får, eftersom det hinner spåra ur, är istället tvångsmedicinering. Hot om rättspsyk. Bältning. Hon är arton år.

Så här behandlar vi en ung och rädd tjej för sitt dåliga mående år 2015 i Sverige. Exemplet ovan är direkt från verkligheten och har tyvärr hänt en av de tjejer, Denise, jag är mentor åt via föreningen Tilia.  Denise är dock långt ifrån ensam om att ha varit med om detta.

Denise och Annsofie

Denise och Annsofie.

För er som inte vet hur en panikångestattack känns, har de som varit med om det beskrivit det som att det känns som att man ska dö. Hjärtat slår snabbare, andningen blir tyngre, man känner en kvävningskänsla och ångesten är total. Man blir livrädd. 

En bältesläggning eller bältning är en akut tvångsåtgärd inom psykiatrin, som innebär att en patient spänns fast i en säng med remmar runt armar, ben och runt midjan. Det är en tvångsåtgärd som enligt lag endast får tas till om patienten allvarligt riskerar att skada sig själv eller någon annan. Allt annat måste ha provats innan bältesläggning vidtas. 

För mig är detta inte en ekvation som går ihop. Bältesläggning och panikångest. För Denise, är dessa händelser det värsta hon varit med om. Hon kallar det övergrepp. Dessutom ökade bältningen hennes redan befintliga känsla av skuld och skam – för något så mänskligt som psykisk ohälsa. 

Denise, är bara en av dem alla killar och tjejer jag träffat i mitt arbete med föreningen Tilia. Jag kände mig ”tvungen” att grunda denna förening efter många års nära arbete med unga i stödsammanhang. Jag fick gång på gång höra hur vuxenvärlden svek dem, i situationer som uppstår i skolan, vården, hemma eller på behandlingshem. Situationer som vittnar om de många glapp vi behöver fylla. 

Det man så ofta glömmer bort är att det finns en människa bakom varje sådan historia. En ung person som är för trött för att skrika i ord, men gör det genom destruktiva handlingar. En ung person som inte är ett vandrande symptom, utan ett resultat av systemfel i samhället och en vuxenvärld som sviker. Med Tilia fyller vi flera av de glapp som tidigare fanns. Vi erbjuder en varaktig kontakt som tyvärr är något som behövs idag, en mentor som kan finnas vid din sida då samhället inte kan garantera den hjälp du har rätt till.

När jag frågat Denise vad hon önskat sig i de mest kaosartade situationerna, handlar det om så enkla saker som att någon skulle lyssnat. Att någon suttit bredvid, gett sin tid och en kram, en strykning längs armen och förmedlat lugn. Detta är även vad vetenskapen säger fungerar bäst på en person med ångestproblematik. Jag önskar när man i det mest sårbara läget man förmodligen kan hamna i som människa, ska mötas av en varm trygg miljö.

Psykisk ohälsa är en av vår tids störst växande folkhälsoproblem. I väntan på att förändring sker, måste ideella verksamheter få ett erkännande i samhället, både som en självklar del i vårdkedjan men också finansiellt. Någon måste ha tid, resurser och engagemang till att sätta sig ned och lyssna på varje individ. Mitt syfte med att belysa en situation som denna är att jag önskar att unga som mår dåligt får vara med och bygga upp ett stöd som håller och inte ger trauman. Att vi får slut på detta mänskliga lidande samt enorma samhällskostnader på felriktade resurser. Tills det har skett, önskar jag att alla som är i behov av det ska känna till att vi på Tilia finns.

Denise är frisk idag. Hon är en solstråle som tar sig igenom livets upp och nergångar utanför psykiatrins väggar. Hon säger att vi räddade hennes liv. Medan bältningarna fortfarande ger henne mardrömmar om nätterna, menar hon att kramarna, de lugnande orden, tiden när jag satt vid sidan om henne, i den rangliga stålsängen genom årstidsväxlingarna – var det som gjorde skillnad. Att det var det som innebar vändningen. 

Annesofie Blixt

Grundare, föreningen Tilia

Annsofie Blixt

 

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug

Hjälp oss att bli bättre!

Hej! Vi vill gärna förstå hur vi kan förbättra Agenda: Jämlikhet för dig! Att svara på enkäten tar bara två minuter av ditt liv och du får en massa god karma på köpet!

Svara på enkäten nu En annan gång