Att existera tillsammans i en utopisk värld.

Kurvatur av Ismo Helene
Kurvatur av Helene Ismo

Jag önskar ofta att vi kunde mötas bara som människor. Bara för dem vi är varken mer eller mindre. Rätt upp och ner. Att existera tillsammans oavsett funktionalitet, sexualitet, etnicitet, religion. En utopisk värld där vi både får vara den vi är och låter andra göra detsamma. 

Jag jobbar med dans. Frilans och bland annat för Danskompaniet Spinn (Sveriges första integrerade kompani för dansare med och utan funktionsvariationer). Dansen är mitt språk och mitt verktyg, ett uttryck att kommunicera med andra. Jag jobbar med olika kroppar. Kroppar som har olika bakgrund, olika rörelsemöjligheter och personligheter, och det är en tillgång. En rikedom med ständigt nya möjligheter för skapande. Nya intressanta konstnärliga val. Just på grund av att vi är olika, kommer med hela den vi är in i skapandet och möts mitt i det för att ta nya vägar tillsammans. 

Ja det är inte en självklarhet i en bransch med lång historia av perfekta och virtuosa kroppar. En historia av att stöpa kroppar i samma form för utföra estetisk perfektionism. Och ja jag vet att branschen förändrats och att vi idag ser många olika typer av kroppar på scenen, men i mångt och mycket är den scenen fortfarande skapad för dansare som också kan gå på sina två ben, är hörande, seende och inte bryter mot funktionella normer. 

Men som kloka Celeste Dandeker, grundaren av Candoco Dance Company och en kär kollega under flera år i London, sagt: ”It’s not the person who is disabled but society disabling the person.”


Imagine av Per Englund
Imagine av Per Englund

För mig finns det så mycket sanning i det citatet och jag vill gärna luta mig mot det i mitt arbete men också i dagliga livet. Dels för att jag vill se möjligheter istället för hindren för att jag tror att det är just det som tar oss vidare. Dels för att jag tror att det är applicerbart på mer än bara funktionalitet, och långt bortom dansen, när vi som människor bryter mot samhällets norm. Kanske är det just det som också ofta hindrar oss från att verkligen mötas. 

I det har jag också ofta upplevt dansen som en kraft och möjlighet att mötas för den vi är. För mig har dansen sitt eget språk som kan talas av alla. Då pratar jag bortom den fysiska, estetiska och konceptuella formen. För mig finns det något väldigt mänskligt i dansen för dans är kropp, något som vi alla har, något som är vi. Dans är rörelse, stora och små, snabba och långsamma, inre och yttre. Ibland ej synligt för ögat, because inside I’m dancing. 

I dansen har jag upplevt det som för mig varit de mest sanna möten med andra människor. Ödmjukt och respektfullt. 

I det mötet tror jag också vi måste gå in utan förutfattade meningar om de vi möter, oavsett hur väl vi känner dem. Det kan vara svårt att inte ta personen för givet, ge dem en ödmjuk chans att också vara i stunden så att de kan göra detsamma mot en själv. Jag önskar att vi tar bort förväntningarna på andra, och oss själva, på kropparna, och är i stunden. Ett ärligt möte. Först då kan vi mötas på riktigt. 

På det sättet vill jag genom dansen göra motstånd mot normbildning och förutfattade meningar.  Vi är här tillsammans. Vi delar samma jord. Må jag aldrig sluta rannsaka mig själv. 

 

Anna Bergström, Danskompaniet Spinn

 

 

 En blick, en bagatell av Lilla Nyek
 En blick - en bagatell av Lilla Nyeki

comments powered by Disqus

Instagram

Tweets

Utveckling & formgivning

Martin Egri & Marielle Jensen/Color Bug